Forskning och motivation

Det jag sa igår under TV-debatten om att det är viktigt att motivera fram oberoende forskning om homosexualitet löd kanske något osammanhängande. Alltid stressigt framför kamerorna, därför.
Jag tillåter mig att utveckla tanken här.

Jag menade att dagens forskning om homosexualitet som störning står i princip stilla. Det beror på två saker: forskarna får inga anslag till denna sorts forskning och de är inte motiverade att arbeta med frågan. Anslagsproblemet tar jag hand om senare men det där med motivation...

Problemet är att nackdelarna överväger fördelarna. De riskerar påhopp från homofilernas organisationer, anklagelser om homofobi, mycket smutskastning och politik, men vad har de att vinna?
Jag menade att det gäller att belysa den främsta uppenbara fördelen med att forska kring homosexuelitet som störning: att forskaren kan bli bland de första på det området, hinner ta sin marknadsandel inom ämnet, säkrar sin framtid som framstående expert med föredrag, böcker och beröm. Om han/hon tar sig an att forska oberoende om homosexualitet. Nu är området underutvecklat, det finns möjligheter för seriösa forskare.
Det gäller att belysa detta.
Det var det jag menade.