Innan jag, som utlovat, presenterar bevis på att homosexualitet är en störning ur medicinsk synpunkt, är det kanske på sin plats med historisk överblick. Homoaktivisternas främsta argument när de hävdar homosexualitetens normalitet, naturlighet och "sunda" ställning i samhället är just att homosexualitet inte längre finns i Världshälsoorganisationens förteckning över sjukdomar och störningar.
Det är sant att den inte finns där, men hur kommer det sig egentligen?
Låt oss rota i historiska fakta nu.
När WHO, Världshälsoorganisationen, började sammanställa och publicera ICD, International Classificator of Deseases (Listan över sjukdomar), placerade man homosexualitet under psykiska störningar då man ansåg att homosexualitet var en, och också för att APA, de amerikanska psykiatrikernas nationella förening, hade homosexualitet i sin förteckning över psykstörningar. WHO gör visserligen egna bedömningar men mest förlitar man sig på vad olika professionella läkarorganisationer säger och hur dessa klassificerar sjukdomar och störningar.
Så småningom kom dock vetenskapen fram till att homosexualitet kanske inte var en störning av just psykisk natur. År 1973 tog APA bort homosexualitet från sin lista över psykstörningar. Dels var det medicinsk forskning som visade att det inte var något fel på homosexuellas psyke, dels var det den nya homorörelsen, inspirerad av 1968 års explosion av all slags frihetstänkande och frigörelse, som lobbade stenhårt för idén att homosexuella hade rätt att leva som de ville, och dels var det så att psykiatrikerna själva fått nog - psykiatrin hade misslyckats med behandling av homosexualitet i åratal och ville bara bli av med eländet. Så APA plockade helt enkelt bort homosexualitet från sin lista över psykiska sjukdomar och störningar så snart någon forskare konstaterade att kopplingen homosexualitet-psyke var tillräckligt svag för att kunna ifrågasättas.
Hur beslutet klubbades igenom är en intressant historia i sig, förresten. Kuppen gjordes under sommaren då de flesta av APA:s medlemmar var borta p g a semestertider. Beslutsgruppens möte (vet inte om det går att kalla det medlemsstämma) sammankallades hastigt, och de medlemmar/ledamöter som man visste var emot förslaget informerades helt enkelt inte, så de närvarade inte och kunde inte rösta emot. Andelen närvarande var minimal, inte mer än vad stadgarna krävde för att beslutet skulle vara giltigt. Ett skolexempel på lyckad lobbyverksamhet. Värt att notera att några månader efter beslutet genomfördes en oberoende omröstning bland APA:s samtliga medlemmar som visade att ca 70% av dem fortfarande ansåg att homosexualitet var en psykisk störning.
Beslutet fattades alltså på politiska grunder och klubbades igenom medelst brutal lobbying, men ironiskt nog var det rätt beslut. Det vet vi nu med facit i hand. Senaste forskning tyder klart på att homosexualitet inte bottnar i psyket, att åkomman är inte psykisk utan genetisk; mer om det i ett annat inlägg.
En intressant länk för dig som gillar att rota i källor. Så här berättar Dr. Nicholas Cummings, APA:s f d president, om hur homolobbyn mer eller mindre "tagit över" APA:
https://www.lifesitenews.com/news/former-president-of-apa-says-organization-controlled-by-gay-rights-movement
Efter APA:s beslut vädrade homorörelsen morgonluft och började hårdlobba WHO för att homosexualitet skulle plockas bort från psykiska störningar där också.
WHO fann sig i en jobbig situation. Homosexualitet hörde tydligen inte hemma bland psykstörningar (APA hade sagt så), men var hörde den hemma? Att homosexualitet var en störning tvivlade ingen på (ingen seriös forskare eller läkare gör det nu heller), men vilken sorts störning var det? Den befintliga forskningen gav inget svar.
Året 1992 vek sig WHO för homorörelsens (homolobbyns) påtryckningar och inkluderade INTE homosexualitet som störning i ICD-10, klassifikatorns nya version. Homosexualitet försvann därmed som störning, togs bort från en sjukdomsgrupp utan att införas i någon annan, ett unikt beslut. Normalt skulle man först forska och kolla om det fanns anledning att koppla homosexualitet till någon annan kroppsfunktion än psyke och vilken klass störningen hörde till om inte just psykiska störningar, men det gjorde WHO inte. Dels var det homolobbyns hårda påtryckningar, dels brist på forskning - ingen hade dittills forskat om homosexualitet utanför ramen för de psykiska störningarna.
Så plötsligt var det i medicinsk mening friskt att vara homosexuell, genom ett enda myndighetsbeslut (som i praktiken byggde på en enda forskares ytterst tvivelaktiga rapport till APA 1973) och utan stöd från bred vetenskaplig forskning.
Under de följande 15 åren har det förekommit många röster och förslag om att föra in homosexualitet och andra sexuella avvikelser i någon klass i ICD (mer om det i ett separat inlägg). Dock har ingenting hänt. Homosexuella är friska än idag.
Är de friska? Det tar jag upp i nästa inlägg.
NOT: Trots att jag själv är homo skriver jag "de" när jag syftar på bögar och flator. Min mångåriga erfarenhet av upplysningsarbete har lärt mig att det är fel att säga "vi" i dessa sammanhang. Det skapar fel fokus och leder uppmärksamheten och tankarna i fel riktning, läsare/lyssnare har svårare att begripa innebörden av mina ord. Därför skriver jag "de", men kom ihåg: jag är också homosexuell och sticker inte under stol med det.
Nyckelord: homosexualitet, rfsl, homofobi, debatt, analsex, sex, samhälle, homosex, heteronormen, demokrati
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
det stämmer, allt det här.. min moster forskar i genetik, säger de hittat den kromosomavvikelse som styr sexuella preferenser för länge sen men det går inte att publiceras nånstans, ingen ansedd int'l tidskrift inom medicinsk forskning vill provocera homolobbyn, ingen vill ha kontroversstämpeln..
man undrar liksom hur det kommit sig att vi hamnat i det här, att en liten minoritet håller alla i järngrepp och bestämmer vad som är friskt och inte??
ofriskt i sig liksom..
Väldigt intressant hur homosexualitet argumenteras vara friskt för att det sitter i generna, men hur många sjukdomar sitter inte i generna?
Jag tror såklart på helandet av DNAt, men att det sker genom andliga medel. Terapi är visst ett andligt medel, dock tvivlar jag på att man kan lyckas väl utan erkännandet av den sanna Guden. (Jesus Kristus)
Det beror på om man tror på gudar eller inte, Jaroslav. För troende kan terapi och överhuvudtaget alla medicinska behandlingar vara andliga medel som kräver "erkännande" från ovan för att fungera, men för oss som tror på vetenskap är medicinska behandlingar ren vetenskap och inget annat.
I och för sig går det utmärkt att betrakta terapi som både och, huvudsaken är att den hjälper en att bli frisk, eller hur?
Hej Andreas.
Du skriver under rubriken 'personligt':
Stolt exgay efter avslutad terapibehandling; normal och frisk efter att ha varit bög i många år.
samtidigt som du skriver: ' Trots att jag själv är homo' och 'men kom ihåg: jag är också homosexuell och sticker inte under stol med det.'
"Det skapar fel fokus och leder uppmärksamheten och tankarna i fel riktning, läsare/lyssnare har svårare att begripa innebörden av mina ord."
det ser ut att uppstå en motsägelse mellan dessa uttalanden, en förklaring skulle uppskattas då jag vill förstå innebörden av dina ord. Tack
lol87,
Ingen motsägelse egentligen. Det finns två sätt att se på homosexualitet: 1) att den endast handlar om individens sexualitet som läggning, hurudan man är, och 2) att den omfattar BÅDE sexualiteten OCH hur den uttrycks, d v s inklusive livsföringen och handlingarna, hurudan man är PLUS hur man gör.
Vetenskap har fortfarande inte bestämt sig för endera sätt. Vissa experter menar det förra, andra det andra. Själv växlar jag mellan de två, kanske för att demonstrera att frågan är öppen.
Jämför med alkoholism. Det är en sjukdom. Man kan bota sig. Har alkoholisten slutat dricka kan vi säga att han/hon är frisk och nykter. Men vi säger "nykter alkoholist". Varför? För att vi, ännu utan att vara vetenskapligt säkra på hur det ligger till, tillåter tanken att man innerst inne fortfarande är alkoholist i den meningen att man bär på sjuka anlag som aldrig kan försvinna helt, men att man lärt sig hantera denna sjukdom och lever friskt.
Frågan är kanske: Är det tillräckligt att leva friskt för att kallas frisk? Jag vet inte. Vad tycker du? Vad är viktigare, vilka vi är eller vad vi gör?:-)
Tänk i dessa banor, så förstår du varför jag menar att är frisk samtidigt som jag skriver att jag är homosexuell.
I engelskan kan du stöta på uttrycket "straight gay", även om jag själv tycker det är missvisande, det för tankarna till homosexuella som av religiösa skäl tvingar sig till heteroleverne, vilket är naivt, kortsynt och hälsoskadligt. Riktig, seriös terapi har väldigt lite att göra med den s k reparativa terapin i kyrklig regi.
Kan naturligtvis också vara så att jag, när jag skriver att jag är bög, vill understryka att jag har varit bög och därför förstår den homosexuella läsarens situation och bekymmer.
Hej Andreas.
Tack för det arbete du utför med denhär siten.
Det är så få forum som finns idag där man inte sväljer allt vad hbtq rörelsen och rfsl hävdar.
Tack för ditt mod. Du vågar säga det få vågar men många ändå anar, att homosexuella, bisexuella, transsexuella och queersexuella? handlingar inte är en sund livsstil som för många bara skapar elände och smärta.
Jag är själv präst i Svenska kyrkan och har fått ta hjälp av 12-stegsrörelsen och psykoterapi för att bli fri från ett sexmissbruk.
Du skriver att du har blivit fri från din homosexualitet Vad för typ av terapi har hjälpt dig?
Jag frågar för att det kan komma människor till mig, som liksom du, vill göra något åt sin homosexuella läggning. Någon bögbotare är jag inte. Inte heller terapeut. Jag är en enkel, på Kristus troende, präst med ena benet i kyrkan och det andra benet i 12-stegsrörelsen.
Var tycker du jag ska hänvisa dessa hjälpsökande människor?
Din blogg ger människor hopp, broder. På samma sätt som jag kan ge människor hopp som lider av sexmissbruk och vill lägga av.
Där vet jag av egen erfarenhet vad som hjälper och kan med mitt eget exempel visa på en väg ut ur det tvångsmässiga helvete som ett liv i ett aktivt sexmissbruk skapar.
Tacksam för svar.
/Björknäver
Björknäver,
Det finns tyvärr inga förutsättningar för att jag skulle kunna avslöja något om mig själv personligen. Det är tyvärr verkligheten vi lever i. Jag vill inte ha fler döda lemlastade kaniner på min uppfart.
Enda rådet jag kan ge dig är att du föreslår för dessa hjälpsökande människor att åka till något land där homostörning ses som det är - störning - och att ta sig in på något program där. Asiatiska länder, Ryssland, Vitryssland. Alternativt kan man alltid försöka ta sig in på terapin för latenta/passiva pedofiler i Sverige, kolla med sin lokala psykmottagning. Det har funkat för flera.
Skicka en kommentar