HomO behövs inte

Frågan som ställdes efter debatten i Uppsala i helgen rörde HomO:s roll och löd såhär:
Om homosexualitet och andra sexuella avvikelser är störningar i medicinskt avseende, hur påverkar det kampen för hbtq-rättigheter?
Och det blev som bekant lite av kalabalik där när man inte kunde ge ett entydigt svar på den frågan och flera olika deltagare drabbade samman.

Svaret borde emellertid formas ut ungefär såhär (jag understryker UNGEFÄR då det säkert finns bättre formuleringar än min nedan):

Kampen fortsätter. Människor med sexuella avvikelser är också människor, lika värda som alla andra. I praktiken bör en sexuell avvikelse i diskrimineringssammanhang likställas med handikapp. Bögar och flator är på sätt och vis funktionshindrade då deras störning hindrar dem från fortplantning i normal, naturlig regi. De har en, skulle man kunna säga, nedsatt fortplantningsförmåga. Följaktligen bör homosexualitet m m finnas under Handikappombudsmannen och homosexuella ha samma rättigheter, friheter och limiteringar som andra handikappgrupper.

Samtidigt inser jag att det är i tillämpningen som problem kan uppstå. Får homopar skaffa barn när par med Downsyndrom inte får det? Giftemål? Insemination? Diverse begränsningar i yrkeslivet? Många frågor är fortfarande öppna.

Det är också viktigt att skilja på homosexuella och homolobbyn/RFSL.
Homosexuella är en grupp i samhället, medan RFSL är en sekt med uppdrag att leda sina medlemmar i en viss riktning. Som homosexuell behöver man inte vara medlem i RFSL eller annan hbtq-sammanslutning, precis som en person med Down inte behöver vara med i sin lokala Down-gemenskap.
Lika mycket som vi progressiva krafter är kritiska mot RFSL och homolobbyns grepp om samhället och medierna - lika mycket är vi FÖR homosexuellas rättigheter i samhället, och då framför allt rätten till objektiv kunskap om sin störning och rätten till behandling.
HomO kommer ingenstans in i den bilden.