Vem vinner på att det saknas öppenhet i hbt-debatt?

Öppenhet är ett måste i debatt.
Man kan komma ihåg att Kim Friele, välkänd norsk homoaktivist, sa redan på 1970-talet att homorörelsen bara vann på att sanningen kom fram, och för det krävdes det öppenhet i debatt. (Dagen efter lämnade över 2 000 homosar LLH, den norska motsvarigheten till RFSL, men det är en annan story, den om eviga inre strider i homorörelsen.)
Vad Friele beträffar så trodde han som många andra på den tiden att homosexualitet var frisk, alltså inte bara utanför psykregistret utan utanför alla medicinska diagnoser. Och det var därför han sa det han sa om öppenhet.

Idag vet vi ju bättre. Homosexualitet är ingen psykisk störning, däremot en genetisk sådan (minst sagt, för det ligger ännu närmare till hands att misstänka en mix av diagnoser). Det är kanske därför som den gamla linjen mot större öppenhet i debatt övergetts av homorörelsen. Nu har de inte längre något att vinna på öppenhet i debatten, däremot mycket att förlora, från medlemmar och det lilla stöd de har ute i samhället till anseende, den så mycket uppskattade sexfriheten och statlig/kommunal finansiering.

Det är förklaringen till varför all kritik mot homosexualitet eller homolobbyn stämplas som homofobi. Trenden går mot total slutenhet och ingen debatt alls, detta trots att väldigt många (klar majoritet, enligt vissa mätningar) tycker att det inte alls är friskt att tvångsmässigt längta efter kuk i röven.

Frågan är, hur länge kan svenska folket tolerera situationen?

Nyckelord:
homosexualitet, lesbiska, homofobi, debatt, information, sex, samhälle, rfsl, hetero, medier, forskning, homolobby, politik, vetenskap, gaylobby, analsex, värderingar, qx, homoäktenskap, homosexuella, könsidentitet, bögar