Det är nästan uteslutande bögar/flator under 50 som går Prideparader, skriver hbtq-bloggar, debatterar hbtq-frågor i radio och TV. Om jag får uttrycka mig statistiskt så ligger det till så här: Ju högre upp i åldersgrupperna vi hamnar desto mindre representerade homosexuella verkar vara. Åtminstone om vi ser på de som "kommit ut".
Underligt, eller hur?
Man skulle tro att äldre homosexuella som levt länge med samhällets homofobi och förtryck skulle vara mer motiverade att äntligen leva ut sin läggning. Så var finns de, homosar över 50?
Senaste demografiska mätningar visar att över 17% av Sveriges befolkning är över 65 år. Var sjätte. Då skulle man tro att var sjätte hbtq-person som går parader, debatterar homofrågor, etc bör vara över 65. Andelen homosexuella har ju varit densamma i alla tider, så hävdar RFSL i alla fall. Trots det, hur många nu levande homosexuella över 70 har du hört talas om?
Tänkte väl det.
Okej, låt oss glömma att transsexuella inte lever lika länge som vanliga friska människor (forskningen påvisar att över hälften dör inom 10 år efter könsbytet, det har jag redan skrivit inlägg om, med länkar till källorna). Låt oss också anta att någon mindre procent kanske inte bryr sig om att komma ut eller av hälsoskäl inte orkar synas i parader, debatt och bloggosfären. Någon procent, men väl knappast alla?!
Så var är de, alla äldre bögar, flator, transor och queers?
Förklaringen är enklare än du tror.
Man blir ju klokare med åren helt enkelt. Mer livserfarenhet, mindre benägenhet att påverkas av mode och propaganda, bättre insikt, större objektivitet... Man kan analysera information bättre, på ett mer oberoende, objektivare sätt. Man är ärligare mot sig själv. Och man har andra prioriteringar. Som ung tycker man att det inte finns något viktigare än gänget, att tillhöra, att kämpa för sina friheter, även den naiva självdestruktiva friheten att friskförklaras trots att man är sjuk. Men när man blir äldre fattar man så småningom att det finns viktigare saker: hälsan och att ha en lycklig familj. Egna barn och barnbarn.
Därför är det som det är med äldre hbtq-folk. Ju äldre homosar blir desto i större utsträckning förstår de att deras homosexuella böjningar inte är friska, att det tvångsmässiga beteende som ger form åt deras läggning inte är friskt, och därför är läggningen inte frisk heller.
Detta förklarar i sin tur minst två intressanta fenomen:
1) Att andelen homosexuella över 40 som vill bli av med sina homoböjningar och går terapin är dubbelt så stor som i hela populationen. Det har jag märkt också i Sverige, trots att vi än så länge inte har så breda traditioner av terapi för homosexuella som i andra, mer progressiva länder.
2) Att andelen homosexuella som svarar JA på frågan Skulle du vilja vara hetero om du fick välja? ökar ju högre åldersgrupp du frågar. Ligger på minst 25% för unga under 25, och över 60% för äldre över 60, lätt att komma ihåg siffrorna alltså.
Så här är poängen:
Du som idag är ung och tycker att homosexualitet är friskt: kom ihåg att du kommer upp i åldern någon gång. Vem vet hur dina värderingar och prioriteringar kommer att förändras. Du kanske likt många andra en dag prioriterar ett lyckligt familjeliv med egna biologiska barn före allt vad Prideparader och analfriheter heter, vem vet.
Då riskerar du att hamna i en bitter situation då du vet att du haft chansen till lyckan men inte tagit den.
Kanske inte så dum idé att bli smart redan idag och gå och pröva terapi? Du har inget att förlora.
Idag är det inte för sent om du är ung. Det kan vara för sent imorgon.
Nyckelord:
homosexualitet, lesbiska, homofobi, debatt, information, sex, samhälle, rfsl, hetero, medier, forskning, homolobby, politik, vetenskap, gaylobby, analsex, värderingar, qx, homoäktenskap, homosexuella, könsidentitet, bögar
1 kommentar:
ditt bästa inlägg hittills
gripande och vist
grattis!
Skicka en kommentar